här står vi... här är vi...
många bollar i luften som vi gillar men som samtidigt kan vara stressigt och ännu en sak...
Ibland tänker jag att jag har damp... :) Ibland blir jag rädd för mig själv att jag kankse kommer snart gå in i väggen... men att slänga mig i soffan nej det är inte min grej. Jag gillar att göra saker. Göra det man gillar. Samtidigt som man kan få dåligt samvete för att jag kankse varit "lite" med barnen någon dag/helg eller att mitt intresse varit i mest fokus. Och att hinna med allt o vara lika och jämt och rättvisst är svårt och samtidigt är jag / försöker och vill vara rättvis. Kankse för mycket... ?
I fredags var vi på möte igen på bup ... varit där på några möte och nu har hon även varit ute på O:s förskola en halvdag... i fredags kändes det som att vi fick "domen" fastän vi egentligen inte fick det. Vi har haft misstankar och förstått men samtidigt tänkt och hoppats på att det är en fas.. "han behöver stöd, hjälp, de kan gå över"... som sagt har vi inte fått en "dom" men vi fick reda på en del saker och det känns som jag förstår det hon säger o tolkar det på ett annat sätt än jaime som jobbar nära barn och lite inom detta men ändå inte så det är främmande. Och det är väl det främmande som gör en rädd, stressad och ledsen. Vi ska iallfall starta en utredning för O:s skull om det kankse kan vara så att han har Adhd eller / och aspergers... det är så mkt i oliver som jag känner igen i mig själv som liten ... men jag har ingen diagnos... och han är ju så go, snäll, kärleksfull. Idag är det allt vanligare att diagnostisera.. JAG VET ... det är inget "fel" med det och det Hjälper barnet... men samtidigt... Varför mitt barn?
I allt detta vill man tänkta och vi tänker att det är för hans bästa och han kan få rätt häjlp och handskas med olika situationer som är svårare för honom... men samtidigt är man även egoistisk i denna situation och tänker usch vad jobbigt hur ska vi lära oss... så mycket jobb... vi ska behöva brottas med skolan... rädslan att om det är diagnos att han växer den kan bli grövre/hårdare i form av olika fula uttryck mot en...
Vi tog beskedet bra och kom överens om att starta utredning och se... men i bilen när jag var ensam... nej då blev jag väldigt ledsen... men samtidigt arg på mig själv varför jag ens blir ledsen det är för hans skull vi ska hjälpa honom och vi starta ju detta själv då vi ana något...
Jag är stark vi är starka vi klarar detta såklart... men det är jobbigt. Och nej det är inte lönt ringa mig o prata med mig om detta... för när det handlar om sårbarhet... så svarar jag inte.... att skriva kan jag på mina villkor... men att ringa prata om något när jag är ledsen... nej det vill jag inte ... jag visar inte sårbarhet, jag vill vara stark.
Jag är stark, men ibland blir de mycket man behöver blir lite ledsen och ta sig tillbaka men jag gör det gärna i "skuggan" själv.
tankarna snurrar... vad ska anda tycka tänka... förstå... det är inte fel på vårt barn men han behöver lite extra stöd i vissa saker framför allt då när det handlar om förskola/skola miljön. Vi kommer jobba på och lära oss och handaks med det... men alla andra ? Skola, Vänner, Familj ?
med gråten i halsen.. skriver man detta för det känns som det behövs ... det är ändå ganska vanligt. Jag håller på med ett fall på jobbet nu och man är ganska tuff och berättar att ni bör göra detta (ta kontakt med...) osv för barnets bästa inför skola osv... men nu sitter man lite i samma sits och är inte lika tuff...
Vi står inför ett bröllop, eventuell flytt till ett hus som ska totalrenoveras, starta utredning som innebär möten/träffar 1-2 gånger i veckan och lite homestylingar på ledig tid för det är mitt intresse ... och barnens bandy på helgerna... Japp det kan kännas stressigt japp det kommer bli stressiga månader framöver. Ja jag vet skit i homestylingen just nu ett tag då tänker ni... nja men det är nog ett sätt för mig att "fly" vardagen lite ... ett intresse.. flytt då ? ja inget bestämmt än ... man ibland kan man inte bestämma "timingen" där.
Ja det kommer lösa sig det kommer bli bra. Jag är inte den som ger upp aboslut inte... har alltid kämpat och självklart gör vi allt för våra barns bästa. Men ibland är det knepigt att få ihop allt. Både jag och J vill med satsa och prestera på våra arbeten som vi fortfarande är relativt nya på efter utbildning. Vi har inte familjen nära oss och det handlar mycket om att pussla ihop vardagen.
Ibland tänker jag att jag bara borde släppa och ta det lungt men samtidigt som jag gillar att ha mycket att göra. Jag klarar mig själv och jag är stark det är mitt sätt att peppa mig själv och jag vet att jag gör det med. Men ibland kankse jag kan bli föör självständig.
Jag kör mitt race.... you cant stop me. Jag tar råd men jag kör på, på mitt sätt. Min syster, föräldar, bästa vän har mycket inflytande och mer Jaime... men mest jag på mig själv och mina beslut.
Men även om jag kan verka tuff.. är jag omtänktsam och vill hjälpa och bryr mig om alla i min närhet... kankse ibland lite för mkt... Jaime har en egenskap att skita i och fokusera mer på sig själv eller det han vill medan jag ibland kan tycka att det blir för mkt lite mer åt det kalla hållet samtidigt som jag blir mer åt det för mycket/ mjuka hållet så vi behöver ta o ge lite från varandra kring hur mkt man ska bry sig, hjälpa och påverkas av andra... Samtidigt kör jag ändå mitt race.. jag blir väl mest påverkad av andra om de är sårade, ledsna...
Svårt att förklara och bli förstådd på ett brev/ blogginlägg men ni som känner mig kankse förstår lite mer ni som inte känner mig kankse förstår mindre eller blir förvirrade.. ;) hehe
Jag är inte den som kommer beklaga mig eller något varken för vänner familj eller jobb. SÅ se inte detta inlägg som att jag beklagar mig eller tycker synd om oss... men rensar mina tankar lite... en del av dem...
Nya tag! finns alltid motgångar och med det följer även medgångar!
Ska försöka bära med mig detta budskap:
skriven
Du är stark , det kommer gå bra med ollie ❤