Tung dag i följd av en stor sorg i all evighet

En dikt tillängnad min bästa vän och barndomsvän <3 ha denna dikt i åtanke! Att tro detta hjälper en vidare och ger styrka. 

 

"Det kommer en dag när jag är borta.
En dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå
och finns i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden.
Jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen ibland.
Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar,
i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar kring
på åkrar med mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan
och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland.
Så länge du minns kan jag ej dö."

 

 

Igår morse kom sms:et man vetat ska komma men man hoppades på att det inte skulle komma eller åtminstonde dröja mycket längre! Förkrossande. 

 

Min barndomsvän, min bästa vän. Henns familj var min familj. Vi fann varandra och kommer aldrig släppa varandra. Vuxit upp tillsammans, gått i samma klass, gemensamma intresse, spelat fotboll, festat tillsammans, nu ser vi varandra bilda familj och varandas barn växa upp... fantastiskt. 

Ingen ska behöva vara med om detta framförallt inte såhär ungt och man vill inte att detta ska drabba någon men allra minst ens bästa väns familj! 

Ens tankar kan både hjälpa en men även ge en ångest. Vad händer nu, vart tar man vägen, hur kändes det. Denna smärta när ens nära, kära lämnar jorden är så stor och kommer förändra en och bli en del av en och finnas kvar... Smärtan bleknar men försvinner aldrig. I ens minne och själ lever hon kvar. 

 

Viktigast är att hålla kärleken nära och prata om det, om sina känslor och det vet jag att ni i familjen är bra på därför oroar jag mig inte så mycket och  ni är starka och era barn ger er styrka och liv till att kämpa och vara en vägvisare för dem. Jag har svårarare att prata om något när jag är ledsen men är det någon jag kan prata med är det dig min fina fina barndomsvän. 

 

Varje erfarenhet gör en rikare och starkare! Fastän man gärna inte valt en erfarenhet av denna sort av sorg! 

 

Det är så orättvisst. En sådan kärleksfull mor, mormor och människa, så ung, så god och vänlig mot alla.

 
Så stark människa som tänker på alla andra i första hand till och med när hon var som sjukast. Att säga att det ser värre ut än vad det är för att lugna sina nära och kära att ge de styrka och kärlek in i det sista är beundransvärt. En riktig ledstjärna att se upptill och följa för sina familjemedlemar, att överföra till sina barn och vidare till sina barnbarn!  Man blir berörd! <3 
 

Fuckcancer! 

När man fick beskedet för några år sedan tänkte man... det löser sig idag botas många från bröstcancer. Från att inte kännt någon i min närhet som gått bort av cancer/bröstcanser till att 2 stycken samma år går bort av en sådan hemskt sjukdom men som ändå är den sort av cancer som lättast/oftast går att bota! Man blir arg och sviken av att tänka att den går ju att bota men varför inte nu mot dessa två!?

Oturen i detta fall var att den spred sig så mycket... slutade med att sitta i lugnorna.  

Man försöker med tröstande ord: Det var bäst/skönast för henne, slippa ha ont och lida, det var inte så värdigt se en tina bort, hon ville mer i huvudet än vad kroppen orkade 

Men va fan spelar det för roll dessa ord de tröstar lite men nej för en vän, en mamma, en mormor en fru har gått bort och kommer aldrig tillbaka, det gör Ont ! 

Men så tröstar man igen, hon har det lugnt nu och mår bra, vakar över er/oss, ler mot er.

Men egentligen så vet inte vad som händer efter livet. 

Själv tror jag absolut på andar och att de lever med oss på olika sätt. Allt handlar om tro. Tron, hoppet och kärleken är det som för oss vidare i livet, ger oss styrka och vilja. 

 

När min farfar gick bort hände den första verkliga saken för mig med andar. Jag har trott på de till viss del förrut men varit lite rädd och skeptisk samtidigt för de. Min syster tillåter de på annat sätt och då tror ja med man kan uppleva fler saker. Vi bor i sthlm och min farfar har aldrig varit hos oss sedan vi flyttade hit, han var speciell envis gammal man ;) Men han var väldigt beskyddande mot sina barnbarn. Minns flera gånger att han sa till min sambo, du tar hand om emma nu annars får du med mig att göra!  ;) Han ville ha koll och veta att vi har det bra. 

En kväll några dagar efter hans bortgång så kom en rökdoft ingen färsk utan som de luktade hos min farmor och farmor. Jag och Jaime kollade på tv... jag ville inte säga något först för jag vet att jaime inte direkt tror på sådant. Jag tittade runt om någon stod utanför och rökte eller om fönstret var öppet ... nej inget. Jag vet att grannarna inte rökte. Jag fick känslan av att någon va nära mig och att rökdoften svepte förbi mig. Jag frågade sedan Jaime... luktar du med röken? Ja de gjorde han lite. Nu var jag inte rädd som när ja hört andra historier som min syster eller andra berättat nu fick ja ett lugn, han hälsa på han såg hur vi hade det och kunde nu välja att slappna av och lämna för att gå över till andra sidan i lugn och ro. 

Jag berättade detta för min pappa senare.. Han tror aboslut inte på sådant här men då säger han bara: Ja de måste varit farfar det skulle va typiskt han! 

 

Jag sänder så mycket styrkekramar till min bästa vän och hennes familj! Önskar att jag just nu bott närmre er för att finnas till hands samtidigt är ni omringde av så många fina vänner och familjemedlemmar. 

 

Egentligen finns det inga ord men ändå finns det så många. Det tröstar till vissdel och tur är väl det när en sorg är så stor som denna. Men bästa trösten är att omringas av den kärleken som lever kvar runt omkring er och alla fina minnen tillsammans ni delar <3 Massor med kärlek till er <3 

 

Avslutar med en till dikt. Till en man som levt bredvid sin fru så många år och inte längre  så kände jag att denna dikt var så fin. 

"Går du med mig än, min kära,
Fast jag inte längre ser dig?
Är du kvar här på jorden,
Så som du är kvar i mitt hjärta?

Jag ligger kvar och grubblar,
Det är ödsligt tyst runt om mig.
Tårar bryter ut och faller,
I tanken på dig.
En ängel som här glömdes kvar,
Har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?
Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?
Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.
Jag hoppas du är lycklig nu.
Så som jag var med dig.
Och smärtan du har lidit,
Hoppas jag är glömd.
Sväva fritt, min kära.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel.

 

 

Kommentera här: